What medical educators need to know about “Web 2.0” Sammanfattning

Författarna beskriver vad som kännetecknar Web 2.0 tekniken, diskuterar fördelar och risker samt föreslår hur tekniken kan användas inom medicinsk utbildning.

Begreppet Web 2.0 myntades av O´Reilly 2005 som motsats till tidigare användning av Internet Web.1 (se jämförelse i tab. 2). Skillnaden består i att medan ”Web 1.0” innebär en statisk kunskapsbank motsvarande uppslagsverk, är ”Web 2.0” ett dynamiskt, hela tiden uppdaterad verktyg, där deltagarna själva påverkar innehållet. Genom artikeln får jag veta att det finns mycket mer exempel än Facebook och You Tube.

Exempel på Web 2.0-tekniker är: bloggar, wikis och podcast. Gemensamt för dem är att användarna lämnar ett bidrag som andra läser, lägger till, tar bort eller organiserar om. Ju fler deltagare desto mer och förhoppningsvis bättre(?) kvalite på informationen. Om informationen blir bättre beror helt på användarna och har naturligtvis debatterats, särskilt av akademiker som är vana att information skall granskas av experter innan det publiceras. Surowiecki menar att om tillräckligt många ger sin syn på ett ämne, så blir resultatet oftast bättre än om en enskild individ hade skrivit. Detta kallar han ”the wisdom of the crowd” och det stämmer bra med min erfarenhet, både från min studietid och från min undervisning. Visst finns det risker att någon försöker använda Web 2.0 för kommersiella intressen eller för egen vinning, men genom att det är ett öppet forum skulle detta troligen motarbetas av flera andra deltagare så att resultatet blir mer balanserat.

Större är kanske risken att felaktig information sprids av sensationslystnad. Genom att deltagarna själva ”röstar” om vilka bidrag som skall ha en framträdande roll på sidan, kanske rättelser ”försvinner” i någon sorts kvällstidningseffekt?

Eftersom sådana risker finns, är det desto viktigare att lärare lär sig att använda Web 2.0, så att vi kan träna studenterna att kritiskt granska den information de hittar. Detta har ju alltid varit en kompetens som skall förvärvas genom högskolestudier och jag tror att det blir lättare att lyckas när studenterna har tillgång till Web 2.0. Många studenter har alldeles för stor tilltro till läraren och läroböcker, men när de får se att information kontinuerligt uppdateras lär de sig förhoppningsvis att kritiskt granska all information. Författarna sammanfattar några enkla regler 1-3, som man bör tänka på.

Personligen tror jag att det som skulle vara mest nyttigt för min del med att studenterna använde Web 2.0, är att det skulle bli lättare att se vilka frågor studenterna har. Det är en oerhörd hjälp att få veta vad studenterna tycker är svårt, och över huvud taget få höra hur studenterna uppfattar det man föreläst om, men med traditionell undervisning är det svårt att få en uppfattning om detta.